.

Jag tog ett beslut och gav mig av, nu maste jag slappa taget. Men forst en bon; Jag ber om att nar jag slappt taget och borjat leva med lycka och tacksamhet i mitt hjarta igen att han ska ha slappt taget om sitt forflutna att han ocksa kunnat ga vidare och insett att det inte ar som han trott att det ar. Lamna, lat ga.
Jag ber om att han vill traffa mig igen att han saknar mig nu och inser att han kan leva lycklig och fri tillsammans med mig och att detta ar det basta alternativet.
Jag alskar honom sa mycket och ber om att fa dela mitt liv med honom och lara oss varandra. Vi skulle ga sa langt tillsammans, lara oss sa mycket, uppleva sa mycket och forandra allt!

Jag har sedan lange insett att man maste slappa taget nar saker inte gar som man vill och aldrig gora en manniska objektet for ens lycka.
Jag vet att jag kan slappa taget, fortranga honom eller bara ga vidare - tiden kommer laka alla sar och tillslut kommer han bara vara ett ljuvt minne. Men jag ber om en forandring i mitt liv. Jag var tacksam och exhalterad over var mitt liv var pa vag tillsammans med honom. Det maste finnas mer mellan oss an detta? Tva veckor av intensiv romans och sen inget mer?
Jag kommer slappa taget, jag kommer sluta tanka pa honom och sorgen i mitt hjarta kommer latta men jag ber om att fa traffa honom igen och att han kanner for mig vad jag kanner for honom nu. Jag kan lara honom att slappa taget, att leva i ljuset och slappa melodramatiken - en aning. Han kan lara mig om att slappa taget, gora skillnad och inte vara radd.

Snalla lat inte detta vara slutet pa varan vanskap och karlek, lat det bara vara borjan. Vi har sa mycket att ge varandra och vi skulle kunna vara sa fria och na hojder jag knappt vagat dromma om att na tillsammans med en annan manniska. Snalla lat det har ha betytt lika mycket for honom som det har for mig bara att den doda karleken till han foredetta hanger over som hinna och inte later nya kanslor komma in och ta plats. Lat honom inse detta vid nasta nymane, lat hans varje andetag denna dag ga in pa djupet och rensa ut allt gammalt och ge plats for ny tid, ny karlek och ny lycka. Lat hans hjarta sluta bloda, lak det och ge det styrka ifran mig. Jag sander kraft att laka ditt hjarta, jag sander dig kraft att fokusera dina tankar pa vad som ar bra for dig istallet for ohalsosamma skadliga tankegangar. Jag sander dig tankar om lyckliga tiden, i varmen, pa stranden, lekandes med Satta och skratta. Kanna vattnet och vinden och allt kanns sa riktigt och sa levande. Du ar inte langre bunden av denna tunga kedja - jag befriar dig fran dina sorger, du ar nu redo att ga vidare och lamna ditt gamla liv bakom dig. Din gamla karlek behover inte dig langre och du behover inte den. Den har brunnit ut och du inser plotsligt att det ar dags att ga att du inte vill ha den langre att den ger dig mer sorg an gladje och att stanna kvar inte ar ett alternativ om du vill leva ett lyckligt liv. For det vill du.

Nar ljuset har brunnit ut kommer du kanna dig fri, du kommer kanna dig hel och du kommer gora val som ar bra for dig i ditt liv inte forsoka fortranga eller skada dig sjalvt pa grund av sorg och skuld.
Du kommer inse hur lyckligt lottad du ar i ditt liv. Hur mycket underbart du har varit med om och fortfarande ar med om och kommer vara med om. Alla vackra, underbara manniskor i ditt liv som bryr sig om dig, de som vill ge dig karlek och omsorg. Din karlek till gud har aldrig varit starkare. Den lyser som en gyllene solfjader fran ditt hjarta och ut, upp och overallt. Ingen kan undga att kanna den magiska helande kraften.

Om det inte ar sa att vi ar menade for varandra sa hoppas jag fortfarande pa att detta for dig. Jag vet att du kommer finna frid och kunna slappa det gamla, for det ar slut, det finns ingenting kvar att hamta dar forutom sorg och elande. Om vi inte ar menade for varandra sa accepterar jag det och gar vidare. Men du ska veta att om vi ar det sa kommer vi gora varandra sa lyckliga och blomstrande just for att vi ar tva hela cirklar som lar varandra, kan vara fria med varandra och se varandra med ljus och karlek i hjartat ga in i gud - hand i hand.

Nu ar ljusen snart utbrunna och jag kanner redan en stor forandring. Jag vet med sakerhet att jag kommer kunna ga vidare och finna lycka och frid och nya aventyr i mitt liv. Det har ar en nystart, en ny era, ett nytt liv och en ny person - den riktiga jag.
Jag hoppas om att fa dela detta nya, spannande, otroligt magiska med dig. Jag slapper taget om dig nar ljusen har brunnit ut. Du slapper taget om henne nar ditt ljus har brunnit ned. Ny start. Ny tid. Ny karlek.
Jag alskar dig min broder. Jag alskar dig moder jord och himla fadern, mina systrar. Led mig pa den har vagen, jag lamnar mig sjalv ater in i er. Jag ska kanna allt, uppleva allt till fullo och vara i ogonblicket, leva dar tillsammans med er.


ilska.

11 dagar kvar av januari.

Har varit "hemma" sedan 17.e december. 1 månad. Vet inte vad jag känner över någonting.

Jag hade hoppats på att saker skulle klarna med känslan att vara hemma och sällskapet och omtanken hos goda vänner.
Sen nu har jag insett att det inte är någon här som bryr sig särskilt mycket om någon annan än sig själv. Det kanske är därför vi har funkat så bra ihop allihop, för att vi inte har låtit över våra problem på någon annan. Hållit det för oss själva och dragit om vi inte kunnat lösa det, Amanda, Ina, Emelie te x och mig själv många gånger om.

Nu vet jag inte vart jag vill, eller med vem. Har väl inte överdrivet många alternativ och det kanske är till det bästa. Ina vill dra, Sandra vill dra men velar fortfarande mer än vad jag gör så henne ska jag nog inte göra misstaget att räkna med. Jag har sagt åt Ina att akta sig med att lita på mig med pg a mitt labila tillstånd.

Jag kan inte ens drömma fram ett scenario där jag trivs och är lycklig.

11 dagar kvar av januari. Om jag stannar längre än så så är jag dum i huvudet.
Jag är så arg på Magnus men jag är alldeles för förvirrad för att veta om han förtjänar det eller inte. Antagligen inte...

Jag är stolt över att kunna dra upp mig själv ur skiten gång på gång och alltid fortsätta kämpa men den här gången behöver jag hjälp. Jag behöver en push, en hjälpande hand. Jag vill få bort all ilska, avundsjuka och sorg som har växt fram inom mig.

Men det är stort.
Visst att jag säkert överdriver allt till max men det är fortfarande en stor förändring i livet när ens fasta punkt och fasta vänskapskrets sedan 3 år tillbaka splittras upp och man inser att man inte kan stanna när man peppat sig själv i ett halvår på att allt du behöver är att umgås med lite med dina goda vänner för att få lite klarhet på livet.

Detta bevisar bara att man aldrig ska förlita sig på andra. Inte ens sina närmaste vänner. För ingen annan än dig själv kan ordna upp dina egna problem.

Ingen idé att ångra det som har hänt, alla blickar framåt.

Men jag är rädd.
Jag är rädd för att ha blivit bitter, hård och känslokall.

Anledningen till min ilska beror på att jag känner mig liten och hjälplös. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa mig själv och det är någonting som inte är möjligt i mitt huvud. Men vem ska hjälpa mig då? Det är ju ingen annan som tar på sig uppgiften och jag tror inte på att tvinga på mig själv på någon.
Hade nog hoppats på att Magnus vanligtvis positiva sinnesbild hade kunnat fått mig att vända om men han bryr sig inte om någonting annat än sina jobb och att slicka röv på sin chef.
Det är logiskt att han pratar mycket om sitt jobb eftersom att han spenderar mest tid där men jag kräks seriöst på honom om jag får höra något mer om dom där jävla ställena.
Jag vill inte ens gå dit, tar omvägar runt.

Jag försöker sysselsätta mig, hela tiden ha saker att göra men det fungerar inte för ingenting är kul.
Droger är det enda som är roligt och det håller ju inte för evigt, man måste alltid betala tillbaka.

Det enda jag kan göra just nu är att försöka hålla en positiv-världsbild, att fortsätta sysselsätta mig, lyssna på bra musik, hålla mörka tankar från mitt huvud, och hålla andra människor utanför mina planer för just nu så litar jag inte på någon. Inte en enda jävel, alla är vidriga as i mina ögon och jag skulle inte bry mig mindre om vi gick under nu.

Hejhopp.

Är i Västervik.

Har spelat in allt som ska spelas in till demo:n. Micke och jag kommer mixa och finjustera det sista imorgon sedan är det förhoppningsvis klart!

Josef har gjort ett drittsnyggt skivomslag och livet is wonderful.

Åker hem till Jessheim nästa helg. Vill verkligen stanna kvar på fredag och vara med på Kickin Laces releaseparty för deras nya demo.
Dock så såg det mörkt ut på bussfronten dagen efter, så vi får se.
Måste hinna med avskedsparty i Kollektivet med innan jag och Emelie sticker på äventyr. Inte länge kvar nu, förstår det nog inte riktigt än. Det kommer kännas när ryggan är packad och vi är påväg till flygplatsen...

Har fixat vandringspjuks, ryggsäck och helt awesome shorts. Kommer se ut som Diane Fossey <3.

Käkade Acapulco pizza (Istanbul utan kött - namnam) igår med lillebror och kollade på The Boat That Rocked - en riktigt sjukt underbar film. Ska ut till Gunnebo nu strax och chilla...

Adios!

A night with da girls.

Ytterst trevlig kväll med Sälman och Ina.
Mat, vin och seeelfklart en massa dumheter. Indeed.

Camroulette - där kan man se mycket ku(k)l.

Är tillbaka i Västervik efter en 6-dagars vistelse i Nyköping. Jag trodde att jag hade varit borta i 3 dagar men mina kumpaner upplyste mig om att sådant inte var fallet.
Chockerad, för jag kommer nämligen bara ihåg 3 dagar...

Åker inte tillbaka till Jessheim förens på måndag. Längtar egentligen hem men känner att jag har en del att klara ut här först. Ska rensa ut bland alla kartonger på vinden (igen!) precis som förra sommaren. Ska nu plocka ut allt jag har packat in för att rensa ut och se om det verkligen är nödvändigt att ta med sig 2 flyttkartonger, 1IKEA-kassa med pryttlar och diverse papp-påsar med filmer och böcker.
Har noterat att detta måste göras och påmint mig själv om det dagligen sen jag kom hit, det var nu 30 dagar sedan. Kanske dags att bestämma ett datum? Lördagen den 31.a, på dagen. Bokat & klart.


Sovtajm.

Nightnight! <3





Tragiskt svullna köttbullar.

Time goes by so slowly for those who wait...

True that.

Men har inte ens nog med energi att göra ett försök till att inte vänta.
Jag vill verkligen inte vara kvar i Jessheim.
Var i Västervik i ca 15 minuter för några dagar sen för att byta buss till Oskarshamn, så glad som jag var när bussen körde in igenom allén har jag inte varit sen alla drog ifrån kollektivet. För ända sen dess har jag bara väntat på att få åka hem, åka någonstans och göra något annat.

Är helt tom på inspiriation till allt!

Inte deprimerad utan bara uttråkad och så jävla rastlös. Kan inte komma på någonting att göra som känns kul.
Om jag kunnat hade jag gärna sovit bort de här sista 2 veckorna och vaknat upp på väg bort.
Så blir det väl ibland. Behöver miljöombyte och är så saligt less på mitt jobb att det krävs en rejäl kraftansträngning för att inte spy på någon av kollegorna.
Vet att Emelie känner samma sak, om möjligt inte ännu värre, så det är inte jag som är bitter. Det är riktigt drygt.
Ska iallafall festa ordentligt imorgon med dom flesta. Känns som att det kan bli fint.

Vill ut och resa! Se nya saker, äventyra lite. Nu har det gått säkert 2 månader sen vi kom hem från Thailand, känns som att det var ett år sen dock.

Vill vakna upp i min lägenhet hemma. Ha det rent och städat. Göra frulle och gå 10 meter ut från dörren, sätta mig vid vattnet och spela gitarr, öva på munspelet, skriva några låtar, måla.

Funderar på att sätta på Yes Man och få lite livsglädje. Tror att det skulle hjälpa men inte ens det känns lockande. Gaah, trött på livet just nu. Hatar det. Har haft mens i fan över 3 veckor med - kan ha någonting med det att göra. Svullen som en köttbulle och lat.

Är aspeppad på att fixa i ordning i Amandas rum som jag tar över när hon drar. Ska måla om och sätta upp mina gamla affischer och mysa till det.
Det känns alltid så mycket bättre att ha det ordningsamt omkring sig när man är virrig i huvudet. Behöver bara en liten, liten energikick för att komma igång. Eller en rejäl spark i röven. Eller en lång semester långt härifrån.¨

RÖVKNULL.

Skuldfri.

Regn i lingonskogen.
Det ær bra, då blir det grønt.

Lægenheten har nog aldrig kænts så tom som den gør nu. Missførstå mig rætt, den ær tom - and I'm løvin it.

Eller, framåt småtimmarna kan det kænnas lite ensamt.

Ida flyttade hem till Bella  - i søndags eller måndags eller någon dag den hær veckan. Thomas flyttade hem till David och efter många om och men och vældigt mycket gnæll valde Marcus att haka på.

David - som fick tillbaka på skatten igår - drog med sig Thomas på en sån dær hærligt impulsiv Amsterdam- resa igår. Bestæmde sig, bokade och åkte timman efter. Precis så det ska vara.

Magnus ær ju också dær nu tillsammans med sitt ganghang. Erik och Edwin ær också med - hoppas att ingen skadar sig alltfør allvarligt. Dom kommer hem igen 10 . juli.

Då har vi redan åkt hem till Viken - planerar att vara hemma i stort sett hela juli. Vet inte riktigt vad fan jag ska gøra dær men jag vet helt sækert att jag inte pallar jobba kvar hær, ensam, nær alla andra åker på ferie.
Kanske en sista minuten någonstans billigt. Amanda peppade på något liknande.

Åker till Oskarshamn på måndag, hælsar på Ebba och ska sjunga på begravningen. Ska bli fint att se henne.

Saknar folk. Jillsan, Micke <3. T o m Viktor det lilla trollet har jag kommit på mig sjælv att tænka på de senaste dagarna.

Och det størdaste på længe...

Jag ær nu helt (næstan) officiellt skuldfri før nog førsta gången i mitt liv. Eller alltså allt ær bekræftat och klart - pengarna måste bara dras från kontot.

Till och med skulden till min stackars snælla, givmilda moster Lena (lånade 5.000 mars førra året - skulle betala tillbaka i april) ær nu æntligen betald.

!!!

Alla pengar jag har igjen nu ær mina egna. Mina helt egna. Har betalat hyra och elrækning och allt bajs.

Ska också førsøka jobba så mycket jag bara kan nu resten av juni. Så att jag inte behøver låna några mer pengar i sommar. :)

Så fint!



Hærliga frågor innan frukost.

Vet inte om det ær pms-dags, eller om værlden pløtsligt bara blev en mycket kallare plats.

Hoppas sjælvsagt på det førsta alternativet.

Ær man korkad om man hoppas på någonting som man vet inte finns dær nu men som kanske kan komma att finnas om en obestæmd tid?
Kanske.

Igår fick jag høra sådana sjælvklara sanningar som hade fått de flesta att antingen...
1). Børja tjuta
2). Rusa ut ur lægenheten och børja tjuta
3). Mørda den skyldige med en slø køkskniv, rusa ut tjutandes ur lægenheten, gømma mordvapnet, supa sig redløst full i samtid som man vrålar med i Celine Dion's - All by myself, och sjælvklart skylla på pms i rætten.

Men inte jag!
Jag lurar mysigt øver på min andra sida, lægger en arm om, och tænker mjukt i mina tysta tankar
"Hah! Tror du ja..." och somnar om behagligt.

Imorse vaknade jag dock med en klump i magen och kænde att min reaktion kanske inte hade varit den rætta før tidpunkten.
Før i bland førstår ni så reagerar jag på minst tænktbart bæsta sætt før min egen hælsas skull. Så det jag førsøker få fram av allt det hær virrvarret ær alltså om just detta var ett sådant tillfælle (hade det varit bættre att hugga och tjuta?) eller om jag faktiskt bara, i mitt huvud just nu, reagerar alldeles før starkt - før sent - på grund utav hormonella komplikationer?

Hærliga frågor innan frukost.

Jag ær bættre æn de flesta. Och de flesta tycker jag ær bættre æn andra. Men i slutændan lyckas jag alltid hamna hos just den personen som verkar ha svårast att slæppa mig in. Jag kanske tycker det ær kul?
Nej, det gør jag faktiskt inte. Inte någonstans.
Någongång møjligtvis. I en førvirrad ungdom. Men inte længre, inte på længe.
Trøtt på spel. Trøtt på tjat. Trøtt på att vara førvirrad. Trøtt på att bli førvirrad nær jag før en gång skull inte ær det och inte orsakar det sjælv.
Før det ær inte ofta ska ni veta, jag inte ær førvirrad.

Det krævs så lite før att så mycket ska rasa.
Det ær så tråkigt.
Jag vill vara stabil. Hållbar. Sæker och ha føtterna på jorden.
Tror kanske att det skulle gå bættre før mig då. Fast det ær inte jag och jag vet inte om jag vill vara så, på riktigt, før då ær inte jag, jag længre. Och om inte jag ær jag vem blir mig då?


floccinaucinihilipilification.

HAJHAJHAJHAJHAJHAJHAJHAJ!!

...snor.

Ær med Mænda på... biblan. Bibblan. Bøbblan?

Och har betalat av mina gamla rækningar, som min kæra mor var vænlig att ringa och påminna mig om. Med høga, anklagande falsett-toner i høgtalartelefon. 

Så nu var det gjort.

Jag ælskar verkligen att Thomas och co har flyttat in. Det ær svinmysigt + sjukt bekvæmt att aldrig behøva ta sig någonstans.
Nu bor æven Markus och Ida i køket.
Det blir nog ingen maskerad på lørdag after all. De flesta skulle bort, inkl. ett utav fødelsedagsbarnen. Det hela blev genast rætt lame nær vi insåg att vi skulle sitta 4 personer i maskeraddrækter på gastro - och vi skulle inte varit søta.

Ær inte riktigt med i leken just, precis nu. Kænns som att mina øgon ær mjuka.

Så. Jag går och æter någonting.

Puss.

 


Øøøøh.

At the bibliotek.

Børjar jobba om en timma, ska jobba hela helgen. Ær ledig næsta helg då vi har maskeradfest till æran av Thomas, Ina, Ida och Magnus fødelsedagar. Magnus kommer dock inte att vara nærvarande då han befinner sig på en tatueringsmæssa på en båt.
Och han kommer få stryk om han inte tatuerar sig...

Ær helt totalt pank. Det suger geeet. Men får løn på onsdag.

Ska gå och se Alice in wonderland med Magnus nær han kommer tillbaka ifrån Sverige, och ha en allmæn flummkvæll i Oslo. Ska bli sweet som mos.

Facebook laggar.

Vi ær numera 8 inneboende i Kollektivet. And I'm løvin' it!
Thomas, Marcus, Linus och Miccan har joinat ganghanget om æn før en liten stund. Thomas och Marcus ær hemløsa. Linus har med stor sorg læmnat oss och dragit tillbaka till Sverige och Miccan har dragit till Bærum før att jobba.
Razzmattack ær också en del av vårt kæra boende, alltid lika mysigt. Ønskar bara att vi bodde lite større, så att alla kunde få ett eget rum. Det hade varit awesome.

Det ligger vår i luften. Solen har lyst på oss i 4 dagar nu och jag hoppas att den vill gøra så fram till september.
Jag mår jævligt bra.
Det ær helt enkelt bara att acceptera att jag ær en førvirrad sjæl som handlar først och tænker efter sen och då analyserar alldeles før mycket så att panikångest-attacker uppstår och en allmæn vilja att kasta saker/folk i væggen. That's just how it is... och jag tænker aldrig någonsin igen låta någon trampa på mig. Hur jævla kær och dum jag æn blir. Aldrig mer.

Men man lær sig något nytt varje gång man faller... Det tråkiga ær væl att desto mer man lær sig desto svårare blir det att hålla kvar sitt barnasinne och tankesættet att man bara ska kunna vara. Utan att anstrænga sig.
Før jag spelar inte spel, inte længre. Jag vill bara vara mig sjælv, jag vill inte låtsas som att jag aldrig skæms, tycker något ær pinsamt eller jobbigt. Aldrig ær rædd før saker. Før det ær klart att jag ær. Det ær alla.

Nu ska jag dricka té och ta en cigg innan jag børjar jobba.

ØØøøh.




La vie en rose

Såå, då var det dags att åka hem.

Det ska bli sjukt skönt, längtar hem som fan. Har dock haft det asmysigt här med Kerstin.

Sitter nu och väntar på K som är ute och köper falafelrulle (!) till ärade mig själv. Ja, jag är allmänt lat och trött. Och har sjukt ont i huvudet.

Tur att bussfan bara tar 3h. Eller 4... för i satan.

Tog tyvärr inga bilder igår då vi märkte, efter 5.e gången vi fick springa tilbaka till lägenheten, att det var slut på batterier.
Sjukt värd kväll dock med ett trevligt avslut på spårvagnen.
Det är där saker händer märker jag. :)

Nu är det Edith Piaf - La vie en rose, och falafelfrulle och cola med kära Kerstin.

Syns ikväll darlings. <3



Bohemian dreams.

Drömde att jag hade rest till New York för att pröva lyckan med musiken.
Jag ställde mig på gatan med min gitarr och började spela. Flera människor stannade och när jag var klar med den första låten kom en man fram till mig och sa att han var manager och ville ha mig med sig.

Han var dock totalt värdelös. Då han ville göra mig så kommersiell som möjligt. Nya Kelly Clarkson - tyckte han.
Jag kräktes lite i min mun och förklarade för honom att jag ville skriva mina egna låtar och välja mitt eget band. Han tyckte inte om min idéer men ansåg ändå att jag hade något speciellt och ringde en god vän som han trodde skulle passa mig bättre.
Den goda vännen visade sig vara Jack White och han tyckte helt klart bättre om mina idéer. Men han avskydde mina låtar och tyckte att jag lät country.
Och det gjorde ont.
Han hade letat efter någon som kunde vara med i ett nytt projekt och tyckte att jag skulle passa bra där. På något vis lyckades Filip och Viktor också hamna där och vi tre bildade en så jävla awesome trio, med Jack White som producent.
Vi var verkligen grymma.
Det var sjukt psykadeliskt och asflummigt. Fyfan vad vi var bra. Jag önskar att jag kom ihåg några av texterna...

Det var verkligen en sjukt verklig dröm. Jag trodde verkligen att jag var där.

Jag tror att det var ett tecken.
I augusti, när Kerstin och Robin flyttar till New York, ska jag också dit - någongång. Och pröva lyckan.

Btw...

DET ÄR BLÅ HIMMEL - på sina ställen - IDAG!!

Det förtjänar lite Dandy Warhols - Bohemian like you.

wo-ho-ho-ho!

Nu skall jag försyna mig med en morgoncigarett.

Massa snö har smält bort också. Hoppas den har gjort det hemma med.

Måste ringa morsan och fråga om jag får låna pengar till att ta mig hem. Det tar emot...

... åh, det var ett härligt samtal. Har precis betalat tillbaka alla pengarna jag är skyldig dom den här månaden. Sedan förra sommaren.
LOL.

"Man kan inte bara åka iväg sådär om man inte har några pengar Jasmine!"
"Men jag hade dött en själslig död om jag hade stannat kvar!"
"Jaja, oansvarigt, mummel,mummel..."


Wait! Who's that guy just hanging at your pad?
He's lookin' kinda bummed?
Yeah, you broke up that's too bad.
I guess it's fair if he always pays the rent
And he doesn't get all bent
About sleepin' on the couch when I'm there

Cause I like you, yeah I like you and I feel so bohemian like you.
And I like you, I like you, I like you, I like you and it feels woho-woh! 




Gröt.

Wino.

Sjukt värd kväll...




Slutade något tidigare än väntat men blir man full på två glas vin får man skylla sig själv.

Hemma nu.
Kerstin gör en karta... Ska gå på äventyr imorgon igen. Gå på bio och fika och läsa.
Mysdag med ärade mig själv med andra ord.
Det är obeskrivligt skönt att få vara med sig själv. Galet länge sedan.

Ikväll har vi varit på Hemma hos och käkat lite tapas och druckit vin. Gott som fan.
Har också pratat så mycket under de senaste dagarna att jag antagligen inte kommer att behöva prata med någon igen på minst ett årtionde. 





Jag har gått igenom allt jag behöver gå igenom och lite till. Tänkt över och tänkt om. Struntat i att tänka positivt och tänkt på det jag har velat tänka på. Och jag börjar, sakta men säkert, känna mig som en urvriden svamp.
 Redo att, vid min hemkomst, börja på nytt kapitel. Vara klar med allt gammalt och tugnt bagage och gå mot själslig tillfredställelse och total harmoni. För det är farligt att fastna i ältande och i omöjliga analyser. Men ibland måste man också bara få vara. Få vara osäker. Få vara sådär typiskt kvinnlig och jobbig. Men också att man kan släppa det och se framåt.

För det är bara jag själv som kan göra mig lycklig. Och jag är helt nöjd med det. Att vara lycklig, det är bara det jag vill.

Vet inte vad jag känner för att komma hem. Jag hoppas att saker och ting löser sig till det bästa.
Jag har också bestämt mig för att acceptera och se saker för vad det är. Ta det folk säger för vad det är och att inte någonsin tvinga fram något hos någon.
Men det är när jag kommer hem.
Just nu är jag bara...




Godnatt.

Vilse i min egen trädgård.

Weeping Willows & snökaos.

Var på vandring idag inne i stan. Tappade bort mig som väntat men det var bara mysigt.
Var helt vit och täckt av snö när jag väl skulle ta mig hemåt (efter assistans via telefon av Magnus) men lyckades trots det få mig en liten flirt med en alldeles ytterst söt och väldigt hjälpsam man vid spårvagnarna. 

Köpte sedan cigaretter för mina ABSOLUT sista pengar. Lyckas även tappa hela paketet någonstans i snörusket...

suck...

Saligt trött på min egen klantighet. 

Jag måste köpa en ipod. Förstår inte hur jag har kunnat klara mig utan. 

For reasons unknown med Killers.  

I know if destinys kind, I've got the rest of my mind...

But my heart, it don't beat, it don't beat the way it used to.
And my eyes, they don't see you no more.
And my lips, they don't kiss, they don't kiss the way they used to, and my eyes don't recognize you no more.

Ska ut och käka tapas med Kirst ikväll.

Hejhå.


Låst dörr.

Shit • Piss • Fuck • Cunt • Cock-sucker • Mother-fucker • Tits • Fart • Turd and Twat •

Kerstin tog inte bara med sig nyckeln innan hon gick till skolan imorse. Hon låste även dörren först.

...

1
cigarett tillgodo. 0 öl.

Är sjukt röksugen men vet att om jag röker den nu så kommer jag bli ännu mer röksugen efteråt då jag inser att jag inte har någon kvar.
Man vill alltid ha det man inte kan få ännu mer.
Iförsig så kommer Kerstin hem om en dryg timma. En timma kan jag klara mig. Ska börja skriva på en ny låt tänkte jag.

Drömde att jag sket på mig i natt. Vaknade och hade som tur var inte gjort det på riktigt. Det hade varit sjukt ovärt.

Lyssnar på Blink182 - vem hade kunnat ana det? 
Det kommer nog Thomas gilla. Alltså det är emot min natur att skriva Thomas - med H.

Måste tända alla lamporna, alldeles för mörkt!! 

The Kooks istället. Obegränsat med musik. Vi måste skaffa internet och Spotify. Om vi ska överleva. Eller må bra iallafall.

Do you wanna make love to me? I know you wanna make love to me...  

...Varför då denna fråga undrar man?  

Nej. Nu måste jag röka. Jag måste också röka på den iskalla, insnöade balkongen. Försökte klättra ut där först. Men insåg att det inte var något vidare genomtänkt drag.

paus.

Så mycket bättre.

Nu ska jag sjunka in i berättelsen om isfolket och vänta in Kerstin så att vi kan gå och köpa mat och förhoppningsvis öl och cigg.

Adjö.


Jag exploderar om du säger nej.

Lyssnar på Babian.

Har känt mig sjukt deppig. Måste åka härifrån - vill stanna. Vill inte missa allt fint jag vet kommer.
 Men orkar inte vänta, vet inte ens om jag kommer finnas kvar då - även om jag stannar.

Känner mig tagen för givet av i stort sett alla, av mig själv. Kan inte ens sjunga längre, inte på riktigt.

Jag klarar inte av kyla och mörker. Inte för länge, jag försvinner. Det är väl så det är men jag pallar inte acceptera det och leva i totalt jävla mörker 3/4 - delar av året.

Det här är sista vintern i norden på väldigt, väldigt länge.

Det är inte långt till våren egentligen. Men så otroligt länge om man ska vara medveten om varje dag som går från nu till då.
Man skulle varit björn och vakna precis lagom tills att solen kommer tillbaka.

Jag måste tänka på mig själv i första hand. Jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Det har varit självklart innan men vissa verkar tänka annorlunda.
Jag är ingens morsa. Jag kan bry mig om andra men inte mer än de bryr sig om sig själva. Det orkar jag inte, inte nu.

Speciellt inte när man lägger ned tid, energi och kärlek på att få andra att må bra och sedan när man behöver en knuff uppåt i gengäld får spott i ansiktet.

Man tappar gnistan.

Jag mår helt OK nu. Behöver bara verkligen lite förändring i mitt liv. Träffa nya människor. Lära mig nya saker. Se någonting nytt.

Jag har varit i Norge i snart ett år nu. ETT ÅR. Det känns inte alls så och jag har haft så galet kul mestadels av tiden att jag lätt skulle stanna ett år till om jag visste att det skulle fortsätta så.
Men saker förändras och det känns nog i oss alla att det börjar klia i fingrar och i ben.

Man går runt och väntar på att någon ska bli den första till att dra. På riktigt.

Känns riktigt bra att vara här, hos Kerstin. SKÖNT SOM FAN...

Öl ikväll. Träffa Robin. Trevligt. Hoppas på att träffa någon snygg kille här också. Sjukt trött på alla i Jessheim. Finns ingen intressant där alls. Skönt på ett sätt. Sjukt trist på ett annat.

TACKHEJ.


RSS 2.0