Hærliga frågor innan frukost.
Vet inte om det ær pms-dags, eller om værlden pløtsligt bara blev en mycket kallare plats.
Hoppas sjælvsagt på det førsta alternativet.
Ær man korkad om man hoppas på någonting som man vet inte finns dær nu men som kanske kan komma att finnas om en obestæmd tid?
Kanske.
Igår fick jag høra sådana sjælvklara sanningar som hade fått de flesta att antingen...
1). Børja tjuta
2). Rusa ut ur lægenheten och børja tjuta
3). Mørda den skyldige med en slø køkskniv, rusa ut tjutandes ur lægenheten, gømma mordvapnet, supa sig redløst full i samtid som man vrålar med i Celine Dion's - All by myself, och sjælvklart skylla på pms i rætten.
Men inte jag!
Jag lurar mysigt øver på min andra sida, lægger en arm om, och tænker mjukt i mina tysta tankar
"Hah! Tror du ja..." och somnar om behagligt.
Imorse vaknade jag dock med en klump i magen och kænde att min reaktion kanske inte hade varit den rætta før tidpunkten.
Før i bland førstår ni så reagerar jag på minst tænktbart bæsta sætt før min egen hælsas skull. Så det jag førsøker få fram av allt det hær virrvarret ær alltså om just detta var ett sådant tillfælle (hade det varit bættre att hugga och tjuta?) eller om jag faktiskt bara, i mitt huvud just nu, reagerar alldeles før starkt - før sent - på grund utav hormonella komplikationer?
Hærliga frågor innan frukost.
Jag ær bættre æn de flesta. Och de flesta tycker jag ær bættre æn andra. Men i slutændan lyckas jag alltid hamna hos just den personen som verkar ha svårast att slæppa mig in. Jag kanske tycker det ær kul?
Nej, det gør jag faktiskt inte. Inte någonstans.
Någongång møjligtvis. I en førvirrad ungdom. Men inte længre, inte på længe.
Trøtt på spel. Trøtt på tjat. Trøtt på att vara førvirrad. Trøtt på att bli førvirrad nær jag før en gång skull inte ær det och inte orsakar det sjælv.
Før det ær inte ofta ska ni veta, jag inte ær førvirrad.
Det krævs så lite før att så mycket ska rasa.
Det ær så tråkigt.
Jag vill vara stabil. Hållbar. Sæker och ha føtterna på jorden.
Tror kanske att det skulle gå bættre før mig då. Fast det ær inte jag och jag vet inte om jag vill vara så, på riktigt, før då ær inte jag, jag længre. Och om inte jag ær jag vem blir mig då?
floccinaucinihilipilification.
HAJHAJHAJHAJHAJHAJHAJHAJ!!
...snor.
Ær med Mænda på... biblan. Bibblan. Bøbblan?
Och har betalat av mina gamla rækningar, som min kæra mor var vænlig att ringa och påminna mig om. Med høga, anklagande falsett-toner i høgtalartelefon.
Så nu var det gjort.
Jag ælskar verkligen att Thomas och co har flyttat in. Det ær svinmysigt + sjukt bekvæmt att aldrig behøva ta sig någonstans.
Nu bor æven Markus och Ida i køket.
Det blir nog ingen maskerad på lørdag after all. De flesta skulle bort, inkl. ett utav fødelsedagsbarnen. Det hela blev genast rætt lame nær vi insåg att vi skulle sitta 4 personer i maskeraddrækter på gastro - och vi skulle inte varit søta.
Ær inte riktigt med i leken just, precis nu. Kænns som att mina øgon ær mjuka.
Så. Jag går och æter någonting.
Puss.
Øøøøh.
Børjar jobba om en timma, ska jobba hela helgen. Ær ledig næsta helg då vi har maskeradfest till æran av Thomas, Ina, Ida och Magnus fødelsedagar. Magnus kommer dock inte att vara nærvarande då han befinner sig på en tatueringsmæssa på en båt.
Och han kommer få stryk om han inte tatuerar sig...
Ær helt totalt pank. Det suger geeet. Men får løn på onsdag.
Ska gå och se Alice in wonderland med Magnus nær han kommer tillbaka ifrån Sverige, och ha en allmæn flummkvæll i Oslo. Ska bli sweet som mos.
Facebook laggar.
Vi ær numera 8 inneboende i Kollektivet. And I'm løvin' it!
Thomas, Marcus, Linus och Miccan har joinat ganghanget om æn før en liten stund. Thomas och Marcus ær hemløsa. Linus har med stor sorg læmnat oss och dragit tillbaka till Sverige och Miccan har dragit till Bærum før att jobba.
Razzmattack ær också en del av vårt kæra boende, alltid lika mysigt. Ønskar bara att vi bodde lite større, så att alla kunde få ett eget rum. Det hade varit awesome.
Det ligger vår i luften. Solen har lyst på oss i 4 dagar nu och jag hoppas att den vill gøra så fram till september.
Jag mår jævligt bra.
Det ær helt enkelt bara att acceptera att jag ær en førvirrad sjæl som handlar først och tænker efter sen och då analyserar alldeles før mycket så att panikångest-attacker uppstår och en allmæn vilja att kasta saker/folk i væggen. That's just how it is... och jag tænker aldrig någonsin igen låta någon trampa på mig. Hur jævla kær och dum jag æn blir. Aldrig mer.
Men man lær sig något nytt varje gång man faller... Det tråkiga ær væl att desto mer man lær sig desto svårare blir det att hålla kvar sitt barnasinne och tankesættet att man bara ska kunna vara. Utan att anstrænga sig.
Før jag spelar inte spel, inte længre. Jag vill bara vara mig sjælv, jag vill inte låtsas som att jag aldrig skæms, tycker något ær pinsamt eller jobbigt. Aldrig ær rædd før saker. Før det ær klart att jag ær. Det ær alla.
Nu ska jag dricka té och ta en cigg innan jag børjar jobba.
ØØøøh.
