letsgofkingmental

Vet inte om det ær pms-dags, eller om værlden pløtsligt bara blev en mycket kallare plats.

Hoppas sjælvsagt på det førsta alternativet.

Ær man korkad om man hoppas på någonting som man vet inte finns dær nu men som kanske kan komma att finnas om en obestæmd tid?
Kanske.

Igår fick jag høra sådana sjælvklara sanningar som hade fått de flesta att antingen...
1). Børja tjuta
2). Rusa ut ur lægenheten och børja tjuta
3). Mørda den skyldige med en slø køkskniv, rusa ut tjutandes ur lægenheten, gømma mordvapnet, supa sig redløst full i samtid som man vrålar med i Celine Dion's - All by myself, och sjælvklart skylla på pms i rætten.

Men inte jag!
Jag lurar mysigt øver på min andra sida, lægger en arm om, och tænker mjukt i mina tysta tankar
"Hah! Tror du ja..." och somnar om behagligt.

Imorse vaknade jag dock med en klump i magen och kænde att min reaktion kanske inte hade varit den rætta før tidpunkten.
Før i bland førstår ni så reagerar jag på minst tænktbart bæsta sætt før min egen hælsas skull. Så det jag førsøker få fram av allt det hær virrvarret ær alltså om just detta var ett sådant tillfælle (hade det varit bættre att hugga och tjuta?) eller om jag faktiskt bara, i mitt huvud just nu, reagerar alldeles før starkt - før sent - på grund utav hormonella komplikationer?

Hærliga frågor innan frukost.

Jag ær bættre æn de flesta. Och de flesta tycker jag ær bættre æn andra. Men i slutændan lyckas jag alltid hamna hos just den personen som verkar ha svårast att slæppa mig in. Jag kanske tycker det ær kul?
Nej, det gør jag faktiskt inte. Inte någonstans.
Någongång møjligtvis. I en førvirrad ungdom. Men inte længre, inte på længe.
Trøtt på spel. Trøtt på tjat. Trøtt på att vara førvirrad. Trøtt på att bli førvirrad nær jag før en gång skull inte ær det och inte orsakar det sjælv.
Før det ær inte ofta ska ni veta, jag inte ær førvirrad.

Det krævs så lite før att så mycket ska rasa.
Det ær så tråkigt.
Jag vill vara stabil. Hållbar. Sæker och ha føtterna på jorden.
Tror kanske att det skulle gå bættre før mig då. Fast det ær inte jag och jag vet inte om jag vill vara så, på riktigt, før då ær inte jag, jag længre. Och om inte jag ær jag vem blir mig då?