ilska.
11 dagar kvar av januari.
Har varit "hemma" sedan 17.e december. 1 månad. Vet inte vad jag känner över någonting.
Jag hade hoppats på att saker skulle klarna med känslan att vara hemma och sällskapet och omtanken hos goda vänner.
Sen nu har jag insett att det inte är någon här som bryr sig särskilt mycket om någon annan än sig själv. Det kanske är därför vi har funkat så bra ihop allihop, för att vi inte har låtit över våra problem på någon annan. Hållit det för oss själva och dragit om vi inte kunnat lösa det, Amanda, Ina, Emelie te x och mig själv många gånger om.
Nu vet jag inte vart jag vill, eller med vem. Har väl inte överdrivet många alternativ och det kanske är till det bästa. Ina vill dra, Sandra vill dra men velar fortfarande mer än vad jag gör så henne ska jag nog inte göra misstaget att räkna med. Jag har sagt åt Ina att akta sig med att lita på mig med pg a mitt labila tillstånd.
Jag kan inte ens drömma fram ett scenario där jag trivs och är lycklig.
11 dagar kvar av januari. Om jag stannar längre än så så är jag dum i huvudet.
Jag är så arg på Magnus men jag är alldeles för förvirrad för att veta om han förtjänar det eller inte. Antagligen inte...
Jag är stolt över att kunna dra upp mig själv ur skiten gång på gång och alltid fortsätta kämpa men den här gången behöver jag hjälp. Jag behöver en push, en hjälpande hand. Jag vill få bort all ilska, avundsjuka och sorg som har växt fram inom mig.
Men det är stort.
Visst att jag säkert överdriver allt till max men det är fortfarande en stor förändring i livet när ens fasta punkt och fasta vänskapskrets sedan 3 år tillbaka splittras upp och man inser att man inte kan stanna när man peppat sig själv i ett halvår på att allt du behöver är att umgås med lite med dina goda vänner för att få lite klarhet på livet.
Detta bevisar bara att man aldrig ska förlita sig på andra. Inte ens sina närmaste vänner. För ingen annan än dig själv kan ordna upp dina egna problem.
Ingen idé att ångra det som har hänt, alla blickar framåt.
Men jag är rädd.
Jag är rädd för att ha blivit bitter, hård och känslokall.
Anledningen till min ilska beror på att jag känner mig liten och hjälplös. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa mig själv och det är någonting som inte är möjligt i mitt huvud. Men vem ska hjälpa mig då? Det är ju ingen annan som tar på sig uppgiften och jag tror inte på att tvinga på mig själv på någon.
Hade nog hoppats på att Magnus vanligtvis positiva sinnesbild hade kunnat fått mig att vända om men han bryr sig inte om någonting annat än sina jobb och att slicka röv på sin chef.
Det är logiskt att han pratar mycket om sitt jobb eftersom att han spenderar mest tid där men jag kräks seriöst på honom om jag får höra något mer om dom där jävla ställena.
Jag vill inte ens gå dit, tar omvägar runt.
Jag försöker sysselsätta mig, hela tiden ha saker att göra men det fungerar inte för ingenting är kul.
Droger är det enda som är roligt och det håller ju inte för evigt, man måste alltid betala tillbaka.
Det enda jag kan göra just nu är att försöka hålla en positiv-världsbild, att fortsätta sysselsätta mig, lyssna på bra musik, hålla mörka tankar från mitt huvud, och hålla andra människor utanför mina planer för just nu så litar jag inte på någon. Inte en enda jävel, alla är vidriga as i mina ögon och jag skulle inte bry mig mindre om vi gick under nu.
Har varit "hemma" sedan 17.e december. 1 månad. Vet inte vad jag känner över någonting.
Jag hade hoppats på att saker skulle klarna med känslan att vara hemma och sällskapet och omtanken hos goda vänner.
Sen nu har jag insett att det inte är någon här som bryr sig särskilt mycket om någon annan än sig själv. Det kanske är därför vi har funkat så bra ihop allihop, för att vi inte har låtit över våra problem på någon annan. Hållit det för oss själva och dragit om vi inte kunnat lösa det, Amanda, Ina, Emelie te x och mig själv många gånger om.
Nu vet jag inte vart jag vill, eller med vem. Har väl inte överdrivet många alternativ och det kanske är till det bästa. Ina vill dra, Sandra vill dra men velar fortfarande mer än vad jag gör så henne ska jag nog inte göra misstaget att räkna med. Jag har sagt åt Ina att akta sig med att lita på mig med pg a mitt labila tillstånd.
Jag kan inte ens drömma fram ett scenario där jag trivs och är lycklig.
11 dagar kvar av januari. Om jag stannar längre än så så är jag dum i huvudet.
Jag är så arg på Magnus men jag är alldeles för förvirrad för att veta om han förtjänar det eller inte. Antagligen inte...
Jag är stolt över att kunna dra upp mig själv ur skiten gång på gång och alltid fortsätta kämpa men den här gången behöver jag hjälp. Jag behöver en push, en hjälpande hand. Jag vill få bort all ilska, avundsjuka och sorg som har växt fram inom mig.
Men det är stort.
Visst att jag säkert överdriver allt till max men det är fortfarande en stor förändring i livet när ens fasta punkt och fasta vänskapskrets sedan 3 år tillbaka splittras upp och man inser att man inte kan stanna när man peppat sig själv i ett halvår på att allt du behöver är att umgås med lite med dina goda vänner för att få lite klarhet på livet.
Detta bevisar bara att man aldrig ska förlita sig på andra. Inte ens sina närmaste vänner. För ingen annan än dig själv kan ordna upp dina egna problem.
Ingen idé att ångra det som har hänt, alla blickar framåt.
Men jag är rädd.
Jag är rädd för att ha blivit bitter, hård och känslokall.
Anledningen till min ilska beror på att jag känner mig liten och hjälplös. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa mig själv och det är någonting som inte är möjligt i mitt huvud. Men vem ska hjälpa mig då? Det är ju ingen annan som tar på sig uppgiften och jag tror inte på att tvinga på mig själv på någon.
Hade nog hoppats på att Magnus vanligtvis positiva sinnesbild hade kunnat fått mig att vända om men han bryr sig inte om någonting annat än sina jobb och att slicka röv på sin chef.
Det är logiskt att han pratar mycket om sitt jobb eftersom att han spenderar mest tid där men jag kräks seriöst på honom om jag får höra något mer om dom där jävla ställena.
Jag vill inte ens gå dit, tar omvägar runt.
Jag försöker sysselsätta mig, hela tiden ha saker att göra men det fungerar inte för ingenting är kul.
Droger är det enda som är roligt och det håller ju inte för evigt, man måste alltid betala tillbaka.
Det enda jag kan göra just nu är att försöka hålla en positiv-världsbild, att fortsätta sysselsätta mig, lyssna på bra musik, hålla mörka tankar från mitt huvud, och hålla andra människor utanför mina planer för just nu så litar jag inte på någon. Inte en enda jävel, alla är vidriga as i mina ögon och jag skulle inte bry mig mindre om vi gick under nu.
Kommentarer
Trackback
