letsgofkingmental

Lyssnar på Babian.

Har känt mig sjukt deppig. Måste åka härifrån - vill stanna. Vill inte missa allt fint jag vet kommer.
 Men orkar inte vänta, vet inte ens om jag kommer finnas kvar då - även om jag stannar.

Känner mig tagen för givet av i stort sett alla, av mig själv. Kan inte ens sjunga längre, inte på riktigt.

Jag klarar inte av kyla och mörker. Inte för länge, jag försvinner. Det är väl så det är men jag pallar inte acceptera det och leva i totalt jävla mörker 3/4 - delar av året.

Det här är sista vintern i norden på väldigt, väldigt länge.

Det är inte långt till våren egentligen. Men så otroligt länge om man ska vara medveten om varje dag som går från nu till då.
Man skulle varit björn och vakna precis lagom tills att solen kommer tillbaka.

Jag måste tänka på mig själv i första hand. Jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Det har varit självklart innan men vissa verkar tänka annorlunda.
Jag är ingens morsa. Jag kan bry mig om andra men inte mer än de bryr sig om sig själva. Det orkar jag inte, inte nu.

Speciellt inte när man lägger ned tid, energi och kärlek på att få andra att må bra och sedan när man behöver en knuff uppåt i gengäld får spott i ansiktet.

Man tappar gnistan.

Jag mår helt OK nu. Behöver bara verkligen lite förändring i mitt liv. Träffa nya människor. Lära mig nya saker. Se någonting nytt.

Jag har varit i Norge i snart ett år nu. ETT ÅR. Det känns inte alls så och jag har haft så galet kul mestadels av tiden att jag lätt skulle stanna ett år till om jag visste att det skulle fortsätta så.
Men saker förändras och det känns nog i oss alla att det börjar klia i fingrar och i ben.

Man går runt och väntar på att någon ska bli den första till att dra. På riktigt.

Känns riktigt bra att vara här, hos Kerstin. SKÖNT SOM FAN...

Öl ikväll. Träffa Robin. Trevligt. Hoppas på att träffa någon snygg kille här också. Sjukt trött på alla i Jessheim. Finns ingen intressant där alls. Skönt på ett sätt. Sjukt trist på ett annat.

TACKHEJ.