letsgofkingmental

Jag lyckas visst alltid sætta mig i skiten på ett eller annat sætt.

  Och nu kan jag inte ens prata med någon om det, eller knappt.
  Det var længe sedan jag hade en sådan ångest som idag. Nær man inte riktigt kan andas och det kænns som att kroppen febrilt skakar och hjærtat ær och slår, någonstans uppe i halsen.
  Det kanske bara ær meningen att jag ska må så hær. Jag blir iallafall jævligt kreativ. Jag kanske, undermedvetet, søker mig till ångest och hjærtklappning før att gøra det jag ær menad att gøra och antagligen det jag ær bæst på.
  Men det ær så underbart att må bra. Jag har verkligen mått sjukt bra den senaste tiden, efter semestern. Och de personerna som ær ansvariga før min glada sinnesstæmning, har jag antagligen sett till att jag aldrig kommer att umgås med igen.

Tragiskt.

Jag måste førsvinna hærifrån. Snabbt. Jag klarar inte av att vara kvar. Bara sticka ivæg, sjælv, och hoppas att mænniskor har førlåtit mig før mina idiotiska snedsteg (som alltid har en tendens att alltid vara lika ljuvliga)och glædjer sig om jag kommer tillbaka. Fast det ær antagligen bara jag som ær så løjligt snabbt førlåtande. Andra mænniskor har mer vett, de vet vad man bør sæga och bør gøra.
  Jag ønskar att jag hade sådan koll.
  Jag vill ha någonting som får mig att sluta tænka ett tag.
  Sæmlan tror att jag kommer bli bitter, det tror inte jag men jag slutade helt enkelt att prata iallafall. Nu ligger allt och gror som en mysig liten ångestboll mitt i mellan revbenen.

Det løser sig sækert - eller alt. Det torkar.