letsgofkingmental

Jag har inte tidigare förstått den svärmiska hysterin för det nya stjärnskottet och Twilight's manlige huvudrollsinnehavare, Robert Pattinson, "vadå, ska han vara snygg eller?". Jag gjorde senast det misstaget någongång på nittiotalet då jag tyckte att min vän Jennie var allmänt skum som hade en bild på Leonardo Dicaprio i sin skolbänk i mellanstadiet (och efter att jag faktiskt hade sett titanic så var hela mitt rum tapetserat med hans ansikte, jag fick t o m hennes bild). För man kan inte ens försöka att inte bli åtminstone lite förälskad i Edward Cullen, för det är det man blir, man blir kär av Twilight. När jag var yngre misstog jag ofta den här typen av kärlek som riktig och förlorade mig i den men nu vet jag bättre. (?) 
Twilight är den bästa filmen jag sett på länge, den var magisk, mystisk, romantisk, dramatisk - inte så särskilt skrämmande dock så valet att kalla det skräck (på Västerviks biograf) kanske inte riktigt kändes helt rätt, några av herrarna i sällskapet blev märkbart besvikna. Dom var iförsig mer intresserade av att så snart som möjligt komma hem till sina datorskärmar så jag vet inte riktigt hur mycket deras åsikt faktiskt borde räknas.  Kristen Stewarts framträdande i den här filmen har jag något splittrade åsikter om, hon verkade ha fastnat totalt i ett uttryck. Ingrid Bergman sade en gång att om man inte har någon känsla eller minne att fly till när man agerar är det bästa att bara vara tom. Så det kanske var det hon höll på med? Vad vet jag, det fungerade hur som helst. Det enda jag verkligen kan säga helt ärligt att jag inte tyckte om med filmen var slutet. Varförvarförvarför förstöra ett sådant perfekt slut där man fortfarande hade kunnat ana, någonstans långt inne, att en tvåa skulle dyka upp och få lämna salongen i ett slags brus av mystisk förälskelse. Men sen en totalvänding och de lägger in en bild som skulle ha platsat i ett avsnittsslut av NCIS. Nu gillar ju jag iförsig NCIS (fast inte lika mycket efter att Kate dog) men det sista jag vill tänka på efter 2 timmars känsloladdat hjärtbultande är en serie som inte ens visas på dagtid längre pg a för dåliga tittarsiffror.

Men ändå sitter jag här, nu. Och det känns som att någon har slagit mig i magen så att jag har tappat andan.
 
Det var något särskilt med den här filmen och jag kan rekommendera den till alla er som alltför ofta blir kära i kärleken.



When you can live forever,
                what do you live for?