Sista dagen.
Idag är det sista dagen på min semester.
Imorgon beger jag mig åter igen upp till Jessheim, Norge. Jag kan inte påstå att det känns bra.
Så vad har hänt under mina fyra veckors semester i Västervik?
Jag har för det första festat alla dagar det är okej att festa på. De andra dagarna har vi bara varit fulla.
Första veckan var en suspekt vecka. Det kändes jävligt skevt att vara tillbaka och jag kände mig verkligen inte hemma - varken i stan, i lägenheten eller med någon. Allt var annorlunda och jag hade en väl utarbetat plan för nå mina mål under de här veckorna. De målen kan jag tyvärr inte räkna upp då de skulle få mig att framstå som antingen psykopat eller desperat - kanske bägge delarna vid närmare eftertanke.
Men mitt främsta mål var i vart fall att ha så roligt som möjligt för min egen skull - de trodde jag också var mitt enda mål men min hjärna har en tendens att grundlura mig riktigt rejält.
Jag totalkraschade.
Jag var inte lika lugn och samlad som jag trodde jag hade blivit och resultatet blev extremt pinsamt. Dock! Är det ingenting jag ångrar för i slutändan blev det något bra av sörjan.
Jag fick höra saker jag aldrig hört förr (eller bara aldrig lyssnat på) och kände att ett nytt tankesätt strömmade in över och gav mig något jag inte känt på väldigt länge; Harmoni.
Jag var fortfarande realistisk och insåg att jag inte skulle hålla det här stadiet för alltid och bad alla jag kände att hjälpa mig om de såg att en ny totalkrasch var nära.
Det funkade bra! Ett tag...
Hultsfred kom min andra vecka.
Jag velade otroligt länge och blev inte klar förrän dagen innan att jag skulle med.
Jag hade en av de bästa veckorna av mitt liv. En vecka som passade otroligt bra ihop med mitt nya tankesätt och jag satte mig själv i första rummet och hade så jävla roligt. Klimax var definivt när jag på fredagen efter Timbuktu- spelningen kommer in backstage (jag hade fått ett journalist- band av misstag) och där möter mina drömmars man; Gustaf Norén.
Tyvärrr så pratade vi inte särskilt mycket, vi pratade inte alls om jag ska vara helt ärlig - jag var alldeles för feg för att gå fram till honom när han pratade med någon annan, vilket han gjorde hela tiden tills han försvann, spårlöst.
De övriga Mando Diao medlemmarna var dock mer pratglada, de bjöds på shots tills man inte kunde stå och så fort en cigarett var slut satt det en ny, helt oförklarligt, i min mun.
Jag kom hem på morgonen till campet (DÄ LUKTAR FÄTTA!) och var gladare än någonsin förr. Min historia fick också den bästa möjliga reaktionen. Galna skrik och Carro som svär och sitter med armarna i kors, t o m mer bitter än innan -hur det nu är möjligt.
Jag och Jill åkte därifrån dagen efter för att hinna med Vis- festivalens sista dag.
Känslan av att komma hem till en kliniskt ren lägenhet, städad av ingen mindre än Ina Esping (wtf!?), var obeskrivlig.
Att ta en varm dusch (jag och Jill var två av de få som höll sig utan dusch hela veckan igenom), hitta kylskåpet fullt av mat ,lägga sig i en mjuk säng och somna.
Jag var så glad när jag kom ifrån Hultsfred. Känslan av fullständig harmoni och det nya tankesättet hade verkligen etablerat sig.
Jag kände mig fri och lycklig - på egen hand. Det var främst det jag ville åstadkomma med den här sommaren. Att känna mig hel, själv.
Det var som att ha svalt en lyckodryck (Felix Felicis, för er mina likasinnade Harry Potter nördar), ingenting kunde gå fel!
Den känslan höll i sig mer eller mindre veckan ut, även om jag fick påminna mig själv då och då om att släppa taget och att sluta vara ett kontrollfreak (som är en av sakerna jag tillslut har erkänt) och att tänka glada tankar.
Det kanske låter jävligt klyschigt men det fungerar, faktiskt.
Jag spenderade några dagar ute på Hasselö med familjen, det är alltid trevligt.
Jag känner mig alltid lite bortkopplad ifrån resten av världen när jag är "hemma". Ibland kan det vara hur skönt som helst, ibland väldigt oroande. Den här gången kändes det perfekt.
I lyckan efter Hultsfred var lite lugn och ro med familjen, lite lek med brorsbarnen precis det jag behövde.
Jag stannade dock inte länge för bara någon dag senare kom Jennie och Sofi på besök.
Jag var lite orolig att det skulle bli skevt, vi hade inte setts sedan i september förra året och vi har inte direkt haft någon kontakt i och med att jag bor i Norge.
Men jag hade ingen anledning att vara orolig och det kändes väldigt bra att ha dom här om än lite sorgligt att det omöjligt för oss att umgås lika mycket som vi gjorde förut.
De åkte hem i ösregnet lördagen senare och vädret blev bara mer och mer deprimerande.
Tyvärr så blev stämningen i lägenheten likaså.
Tre brudar, som minst, i en lägenhet på 26kvm. Alla med viljor om hur saker och ting ska vara och alla tre med något labila humör (inte alltid men just vid den tidpunkten). Alla tre gick igenom något jobbigt och hade nog varken ork eller lust till att peppa någon annan. Jag gled sakta men säkert tillbaka till min lilla håla där jag tycker att det är trevligt att analysera sönder saker och ting, gärna bara om en person i all evighet.
Rätt självdestruktivt med andra ord. Dock kommer man på väldigt mycket intressant om människor i allmänhet när man plockar sönder dom, bit för bit, i sitt huvud. Jag har nog ungefär hela mänskligheten utarbetad - men allt är bara teorier och gissningar självklart. Ingenting som egentligen behöver stämma ett skit.
Jag gick alltså sönder lite igen, men bara i sömmarna den här gången. Det jag hade nu som jag inte hade sist var mig själv. Jag påminde mig själv och vad som hade sagts och hur bra jag faktiskt hade mått när jag bara släppte taget.
I början på den här veckan hade jag tre väldigt underbara dagar.
Jag var ute på Grönö med Filip och bara tog det lugnt. Läste Harry Potter, åt god mat, såg filmer, spelade badminton och kom tillbaka hem nya krafter och ett betydligt gladare humör.
Jag var dock inte lika självständig som jag ville utan anpassade mig alltför mycket efter andra och hade svårt att känna mig genuint glad.
Var rädd för att alltför snart åka tillbaka och rädd för hur det skulle se ut nästa gång jag kom. Rädsla är min största fiende, jag hatar att vara rädd.
Sen kom igår.
Tanken var att det skulle vara fest i lägenheten, som vanligt. Jonna och Kerstin kom tidigt och det slutade med att vi blev de enda som kom.
Jag hade utan att tveka den roligaste festkvällen här sedan ABBA - festen (6 glada människor med ABBA på högsta volym - resulterar i arga grannar och trasiga sängar) förra året.
Fast den här gången var det Bonnie Tyler - I need a hero som var theme song. Det finns en film på Jonna's telefon som jag misstänker kommer hamna på youtube inom en snar framtid.
Idag har det varit underbart väder.
Vi åt frukost ute i solen och gick upp och såg två filmer. Ja, jag lyckades faktiskt kolla på två filmer fastän det var sol utan att få ångest för att inte vara ute.
Nu sitter jag hemma och Savitha kom nyss.
Ikväll var tanken att vi skulle fira Ted's 20 års dag. Vet dock inte riktigt hur det blir med husfesten, allt verkar något luddigt men fest blir det hur som helst.
Jag åker troligtvis tidigt imorgon med Emelie Rosenqvist och hennes mamma. Det var det sista jag hörde fast nu får jag inte tag på henne.
Jag har inte packat ett skit heller så jag har mycket att göra tills imorgon.
Men after all så har det varit en händelserik semester. Om inte annat så känns det som att jag har insett mycket viktigt jag tidigare inte alls har tänkt på.
Att åka tillbaka till Norge och mot hösten känns fortfarande allt annat än kul men jag är verkligen inställd på Australien i januari med Ina så det är mitt mål som jag får jobba stenhårt för i fem månader framåt.
Jag kommer tillbaka till Västervik den 20.e december och stannar över jul och nyår. Vi får se hur saker står till då, tills dess ska jag bara fortsätta göra det jag försökt att göra hitills; sluta tänka och ha så roligt som möjligt.
